Bra stycke? Dåligt stycke?

Jonathan sitter på bänk, Seb kommer dit (déja vu, kanske, men hur ska jag annars göra i det här utsatta läget). J hör S, tittar upp och säger följande, som jag inte vet vad jag ska tycka om:

"Du är som Mario. Eller kanske Luigi. Du bara poppar upp, som om du warpat hit."

Sebastian skrattade till och Jonathan log i ungefär en halv sekund innan leendet dog och och han fortsatte; "Förlåt. Man säger nog inte så folk om man har minsta uns av folkvett."

Åsikter?

Jag gillar antydan att djupt inne i Jonathans trasiga lilla människa sitter det en liten nörd.