Jo, Jag vill börja

Det vill jag.

Jag vill börja.

Så nu går jag och skriver kapitel sex

Andra grundliga redigeringen är klar.

Planeringsmässigt, så hör de tre första kapitlen ihop, och de har varit färdigkluddade så länge nu, så jag gav mig på en grundlig redigering av dem.

Stycke för stycke, allt som inte lät bra har skrivits om. Det tog ungefär tre till fyra dagar att göra klart alla tre kapitel, och det sista blev fixat nu på morgonen, (eftersom mitt nya livsbeslut är att jag ska skriva varje dag mellan sju och elva, eller åtta och tolv om jag är ledig).

Kapitel ett ökade från1829 ord till 2288 ord

Kapitel två ökade från 1793 ord till 2193 ord

Kapitel tre ökade från 1499 ord till 1636 ord

Vilket totalt är en ökning av 996 ord.

Det kan verka dumt att räkna ord, men det ger mig en ganska klar bild av vad som måste utvecklas för att det ska bli en jämn längd på boken. Kapitel tre fick inget nytt, nästan bara omskrivningar, vilket måste tas under begrundande inför framtida redigeringar.

Och nu kan jag börja med Kapitel sex om jag vill, men jag ska jobba klockan ett, så jag vet inte om jag vill.

Nu blev det bättre

På inrådan av min vän och jourhavande författarpratare Veronica tänkte jag skriva in en lite bättre beskrivning av David, Simon och Kristian. Det gick ganska bra.

Eftersom läsarna nu redan i kapitel ett fick höra ifrån David, kändes det mer naturligt att beskriva honom litegrand direkt i Kapitel tre. Inte för mycket, för jag beskriver sällan karaktärer för mycket. Det föll sig mycket bättre att beskriva Simon och Kristian i relation till Sebastian nu. Bättre språk, och jag kan läsa början av kapitel tre utan att vilja riva den itu nu.

Den riktiga beskrivning får jag inte in ännu, utan det får komma till senare. Ibland måste man fortsätta när man har flyt.

Dubbel trubbel

I kapitel ett ringer Sebastians mobil. Det är David.

I kapitel fem ringer Sebastians mobil. Det är David.

I kapitel tre sitter Jonathan på en bänk, och Sebastian sätter sig bredvid honom. David stör dem.

I kapitel fem sitter Jonathan på en bänk, och Sebastian sätter sig bredvid honom. David stör dem.

Jag tror jag kommer undan med telefonsamtalen.

Det kanske bara är jag som märker det för att jag är perfektionist när det gäller sådana här grejer. Hoppas jag i alla fall.

Bänkarna är det värre med. Kanske ska jag låta Jonathan sitta vid ett bord första gången? Bänken är nog mer viktigt andra gången. Davids störning är det också ännu värre med. Det får inte bli tjatigt. Men det kanske inte heller märks?

Beslut: Första bänken blir ett bord. David får ringa två gånger, en för att vi ska gilla honom, och en för att vi ska hata honom.

Don't mock my size

Vaddå Kort?

Det gör väl inget att en bok bara blir 35000 ord? Många böcker är inte längre än så. Väldigt många. Sen att de flesta närmar sig 75000, det kan väl förbli osagt, eller hur?

Efter en grundlig genomgång av kapitel ett (eftersom jag inte tänkt börja med Kapitel sex förrän på måndag), lyckades jag lägga till runt 500 ord, så det kapitlet har en mer acceptabel längd nu. Jag vet att jag funderat på att lägga ihop de första kapitlen två och två, men jag lutar mer och mer åt att det är de senare kapitlen som får dela på sig. 2500-3000 ord per kapitel är nämligen en ganska bra längd, och längre än så vill man nog inte läsa innan vi byter Jonathan/Sebastian.

Jag valde att introducera Sebastians bästa vän David i kapitel ett. I ett telefonsamtal, och jag tror det blir bra så. Jag oroade mig lite för att läsarna inte skulle kunna knyta an till David om jag visade honom från sin dåliga sida så snabbt efter att jag introducerat honom, som jag gör i Kapitel tre. Och jag gillar inte enkla karaktärer. Nu blir man lite kluven angående David, vilket skapar oanade möjligheter till utsvängningar om boken ändå skulle behöva några extra sidor.

Åh, jag är så smart ibland. Och jag blev så nöjd med början nu, även om det första stycket tog femtio minuter att skriva om, för att rätt ord skulle väljas och bytas ut och sedan hamna på exakt rätt ställe. Det slutade till och med med att jag tog bort femtio ord från det första stycket (läs ett tidigt inlägg, med Etikett smakprov, så ser ni vilket jag menar), och det kändes riktigt bra.

Honom Han Hans

Jag har en favorit-nätbaserad-författare som kallar sig själv Tinnean. Amerikanska, och jag läser också hennes Livejournal, där hon då och då förklarar att hon alltid skriver sina historier ur första person, och hellre växlar berättare, än använder tredje person, utav en särskild specifik anledning. Hon tycker helt enkelt att det blir för förvirrande att beskriva två manliga personers agerande samtidigt. För många He och Him och His.

Trots att Tinnean är en av mina favoriter, tänker jag, varje gång hon nämner detta, att det är lite lat gjort av henne. Jag föredrar tredje person. Det funkar ju! Bevisligen är det många andra författare som lyckats. Latmask tänker jag, och drömmer om den dagen jag kan våga berätta för henne att jag älskar hennes historier, men inte hennes eviga bytande av berättare.

Men så får jag samma problem själv, när jag sitter och redigerar om mina tre första kapitel. Innan jag talat om för läsarna att den som Sebastian följer efter heter Jonathan, så blir det en väldig massa Han, Honom, Den andre, Personen med det mörka håret, och jag vet inte hur jag ska lösa det.

Jag hatar när jag har fel.

Första utkastet av Kapitel 5 är äntligen klart!

Jippie!

På något vis har ett flyt infattat sig. Det är säkert vädret. Tänk vad bra det blir sen när jag renoverat min balkong och kan sitta där och skriva hela sommaren, min första semester på sju år.

13 sidor för hand, nästan 1700 ord. Tyvärr bör varje kapitel bli ungefär 3000 ord. Men det var minst två ställen som jag valde tt inte skriva, för att helt enkelt inte fastna. Så det fattas säkert runt tusen ord, bara en sådan sak.

Inget smakprov, idag, förrum att Mario och Luigi-kommentaren kvarstår.

Smakprov av kapitel 4

Det är är nästan i början av kapitel fyra, när Jonathan tänker på hur folk tittar på honom på ett särskilt sätt överallt

...men särskilt hos folk som den där David Andreassen. Det var en ovänlig, fördömmande, och ganska hotfull blick, som sa 'Du är annorlunda. De ser inte ut som vi, du är säkert bög, har udda åsikter, lyssnar på konstig musik, är självmordsbenägen och spenderar säkert helgerna med att offra unga oskulder till satan. Och så kan du inget om bilar heller, och just därför ska jag slå till dig så fort jag möjlighet, för jag har hållit på med sport hela mitt liv, och det har inte du.'

Han såg den tydligt hos David och hos de andra två, och ville helst krypa ihop och gömma sig inför den. David skrämde honom lite, även om han, när han tänkte som en vanlig rationell människa, och inte som sig själv, inte egentligen trodde att David faktiskt skulle slå till honom eller något. Men illviljan fanns ändå där, och den hade aldrig varit så stark som när David sett honom prata med Sebastian, och det gjorde Jonathan lite förvirrad. Vad trodde David egentligen?

Att han var ett dåligt inflytande som skulle göra Sebastian till lika konstigt och utanför som han själv? Det vore ganska orättvist i så fall, för det var ju Sebastian som började prata med honom och inte tvärtom.

Ganska nöjd, tror jag.

Mobilens andra ända. Eller ände.

I en vanlig fast telefon finns det en sladd. Sladden går till en kabel som efter en hel radda med kablar går till någon annans sladd och därmed till en annan persons telefonlur.

"Bla bla bla", sa David i andra änden

fungerar därmed alldeles utmärkt som uttryck. Men Seb pratar i sin mobil, och om David är det minsta lik alla andra i sin ålder, och det är han, så pratar han nog också i sin mobil.

Kan man fortfarande skriva andra änden?
Eller blir det fel?
Det låter för det första lite dumt. Förlegat.
Men att skriva i luren, för det att låta som om David bor i Sebs telefon. Eller?

Problemet med Jonathans personlighet (as seen by Seb)

Jonathans personlighet, och uppförande börjar förändras.
Från introvert frånvarande blyg och helt ointresserad av att skapa kontakt med människor, till den person som så småningom ska kunna bli kär i Sebastian. Han ler nu. Pratar nu.

Och varje gång han gör det, så ångrar jag mig, och vill behålla trasiga Jonathan ett tag till. Trygga Jonathan dyker inte upp förrän om två kapitel. Tre förresten, nu när jag tänker efter. Så jag vet inte om jag ska skriva om hela kapitel fem, eller om jag ska fortsätta och låtsas som ingenting, och ändra sen.

Det finns en risk med Trygga Jonathan i kapitel fem. Och det är att Kapitel fem är skrivet ur Sebs synpunkt, och inte Jonathans. Senast vi hade Jonathan förödmjukande han en som tyckte om honom, bara för att personen irriterade honom. Vi kan inte hoppa från Psykfall till "Hej, jag gillar dig nu, så jag kan prata och le. Bra va?"

Sen behöver nog förklara för läsarna varför trasiga Jonathan är så frestande. Annars kan man få uppfattningen att det inte finns en trasig Jonathan, eller att Seb aldrig får se trasiga Jonathan, förrän i de sista kapitlen då trasiga Jonathan varit Trygga Jonathan en liten liten stund, och sedan gått sönder igen och blivit trasig på riktigt. Seb kan ju få en chock. Och så får det ju inte gå till. Seb måste ju förstå. Seb måste ju få Trasiga Jonathan att bli Trygga Jonathan. Vi gillar ju Trygga Jonathan.

Beslutet är fattat. Trasiga Jonathan - välkommen in i kapitel fem.

Men kommentarer om Mario och Luigi kvarstår tror jag, för jag blir mer och mer kär i den ju oftare jag läser den.

Bra stycke? Dåligt stycke?

Jonathan sitter på bänk, Seb kommer dit (déja vu, kanske, men hur ska jag annars göra i det här utsatta läget). J hör S, tittar upp och säger följande, som jag inte vet vad jag ska tycka om:

"Du är som Mario. Eller kanske Luigi. Du bara poppar upp, som om du warpat hit."

Sebastian skrattade till och Jonathan log i ungefär en halv sekund innan leendet dog och och han fortsatte; "Förlåt. Man säger nog inte så folk om man har minsta uns av folkvett."

Åsikter?

Jag gillar antydan att djupt inne i Jonathans trasiga lilla människa sitter det en liten nörd.