kapitel 3 tog längre tid än beräknat, för jag blev tvungen att läsa Räddaren i nöden en gång till.
...och sova, och jobba på mitt dagsjobb, och spela sims3, och se på galenskaparna, och gå ut och gå, och köpa glass med mina syskonbarn, och planera en eventuell flytt, och...
måndag 24 augusti 2009
lördag 15 augusti 2009
Smakprov av Kapitel 2
Det här är mot slutet av det andra kapitlet, där min ena huvudperson är djupt besviken över att bli övergiven för hundrafemtioelfte gången av sin brorsa. Planerade ändringar är markerade med *
Utsikten var vanligtvis jättebra, men det hade varit dåligt väder hela veckan och det var fortfarande grått och mulet, så man såg inte riktigt lika långt idag*. Man såg skolan och det knöt sig i magen på honom. Det var torsdag, så det innebar en hel dag på det där stället, innan helgen.
Han tittade bort och råkade rikta blicken neråt.
Det var långt ner. Jonathan hade aldrig tänkt på hur långt det var. Det var sten därnere, berggrund antog han, i några sluttande meter mellan huset och en väl-trafikerad gata. Det var verkligen långt ner. Han undrade hur det skulle kännas att falla från en sådan höjd. Som att flyga kanske. Flyga som en fågel som tappat vingarna*. Eller så skulle det bara kännas som att falla tills man krossades mot berget därunder. eller överlevde, och rullade ner på vägen och blev påkörd istället*. Det fanns så många sätt man kunde gå sönder på, och det var bara att kliva av balkongen.
Utan att riktigt tänka på det gick Jonathan upp på en av balkongstolarna och grep tag i räcket. Han lutade sig ut för att se ännu bättre. Det var väldigt långt ner. Det enda han behövde göra var att slänga det ena benet över räcket och släppa taget. Det skulle gå så fort. Några sekunders total frihet, och sedan inget mer.
Han skulle slippa den där skolan och de där människorna som fanns där, och han skulle slippa känna sig onödig och oälskad, och Matthias skulle slippa känna sig skyldig över att han helst ville slippa Jonathan helt och hållet*. Hur länge skulle det ta, innan någon hittade honom? Speciellt om han siktade på att landa bakom buskarna där, då skulle han inte synas från vägen.
Det skulle vara så lätt. Inget skulle vara så enkelt som att dö.
Men nej, sa en bestämd röst inom honom. Han skulle sluta tänka så där. Det skulle inte bli likadant i den här stan. Han kastade en sista blick neråt - för en sekund blev marken ett stort svart hål som hotade att svälja honom hel - och klev ner.
Utsikten var vanligtvis jättebra, men det hade varit dåligt väder hela veckan och det var fortfarande grått och mulet, så man såg inte riktigt lika långt idag*. Man såg skolan och det knöt sig i magen på honom. Det var torsdag, så det innebar en hel dag på det där stället, innan helgen.
Han tittade bort och råkade rikta blicken neråt.
Det var långt ner. Jonathan hade aldrig tänkt på hur långt det var. Det var sten därnere, berggrund antog han, i några sluttande meter mellan huset och en väl-trafikerad gata. Det var verkligen långt ner. Han undrade hur det skulle kännas att falla från en sådan höjd. Som att flyga kanske. Flyga som en fågel som tappat vingarna*. Eller så skulle det bara kännas som att falla tills man krossades mot berget därunder. eller överlevde, och rullade ner på vägen och blev påkörd istället*. Det fanns så många sätt man kunde gå sönder på, och det var bara att kliva av balkongen.
Utan att riktigt tänka på det gick Jonathan upp på en av balkongstolarna och grep tag i räcket. Han lutade sig ut för att se ännu bättre. Det var väldigt långt ner. Det enda han behövde göra var att slänga det ena benet över räcket och släppa taget. Det skulle gå så fort. Några sekunders total frihet, och sedan inget mer.
Han skulle slippa den där skolan och de där människorna som fanns där, och han skulle slippa känna sig onödig och oälskad, och Matthias skulle slippa känna sig skyldig över att han helst ville slippa Jonathan helt och hållet*. Hur länge skulle det ta, innan någon hittade honom? Speciellt om han siktade på att landa bakom buskarna där, då skulle han inte synas från vägen.
Det skulle vara så lätt. Inget skulle vara så enkelt som att dö.
Men nej, sa en bestämd röst inom honom. Han skulle sluta tänka så där. Det skulle inte bli likadant i den här stan. Han kastade en sista blick neråt - för en sekund blev marken ett stort svart hål som hotade att svälja honom hel - och klev ner.
Bearbetning av kapitel 2, forts
Idag har jag gjort klart den andra redigeringen av kapitel 2. Det var inte lika mycket att skriva om som i kapitel ett, så det går väl åt rätt håll antar jag, och det var mer petitesser än hela stycken.
Klar den här veckan är alltså utkastet till kapitel 3, och första bearbetning av det.
Klar den här veckan är alltså utkastet till kapitel 3, och första bearbetning av det.
tisdag 11 augusti 2009
Vecka 34
Vecka 34's planering ser ut som följer, och jag ämnar börja jobba med den redan idag tror jag.
* Utkast för kapitel 3
* Första bearbetning av kapitel 3
* Andra bearbetning av kapitel 2
* Utkast för kapitel 3
* Första bearbetning av kapitel 3
* Andra bearbetning av kapitel 2
Bearbetning av kapitel 2
Jag har verkligen flyt just nu, och har hunnit med första bearbetningen av det andra kapitlet. De tolv sidorna med kladd blev nio prydliga sidor istället, vilket gör de båda första kapitlen till ungefär lika långa vilket är bra
I och med detta har jag redan, tisdag, hunnit med allt jag skulle göra den här veckan.
I och med detta har jag redan, tisdag, hunnit med allt jag skulle göra den här veckan.
måndag 10 augusti 2009
Färdig med utkast till kapitel 2!
Och så har jag lyckats skriva det andra kapitlets första utkast redan efter fem dagar, dvs, sex dagar innan det skulle vara klart. Mycket nöjd.
Mycket mycket nöjd. Det blir alltid vissa ställen som blir fel, för korta, på fel ställen, med det är av redigering är till för, och i överlag är jag faktiskt stolt. Jag har i arbetet av detta kapitel beslutat att
1) Jonathans mamma inte var fransyska
2) Jag inte behöver berätta för mycket om hans familj
3) Hans bror Matthias nu hädanefter ska heta Martin
4) Han ska inte gör sig själv illa förrän det faktiskt finns anledning till det, eftersom han inte är en fjortis
5) Det räcker att hinta problem. Jag behöver inte beskriva dem nu.
Det blev 12 sidor för hand, med bläck, på oblekt papper. Jag älskar oblekt papper. Finns inte att köpa längre.
Mycket mycket nöjd. Det blir alltid vissa ställen som blir fel, för korta, på fel ställen, med det är av redigering är till för, och i överlag är jag faktiskt stolt. Jag har i arbetet av detta kapitel beslutat att
1) Jonathans mamma inte var fransyska
2) Jag inte behöver berätta för mycket om hans familj
3) Hans bror Matthias nu hädanefter ska heta Martin
4) Han ska inte gör sig själv illa förrän det faktiskt finns anledning till det, eftersom han inte är en fjortis
5) Det räcker att hinta problem. Jag behöver inte beskriva dem nu.
Det blev 12 sidor för hand, med bläck, på oblekt papper. Jag älskar oblekt papper. Finns inte att köpa längre.
Jag och mina överdrifter...
Kapitel 2 präglas av överdrifter. På svenska kan man inte överdriva, bara parodisera. Svenska överdrifter blir till klichéer. Jag sitter här och beskriver Jonathans bakgrund och det känns så överdrivet det bara kan bli.
Dessutom känns det som om jag forcerar Jonathans självdestruktivitet. I mitt engelska original höll jag samtalet med den frånvarande brodern mycket tidigare och cuttandet senare. Det fanns mer att få ångest för, och det föll sig mer naturligt att Jonathan skulle reagera negativt på det. jag tror nästan jag ska flytta det till kapitel 8 istället.
En variant kan ju förstås vara att låta Jonathan fundera på att hoppa ner från balkongen istället. Det kan ge tecken på en destruktivitet i ren allmänhet, och inte bara kopplat till en överreaktion på besvikelse, och det ger mig möjligtvis mer att falla tillbaka senare i historien.
Jo, så blir det nog. Mycket lättare att komma in i också. Blir det uselt får jag väl ändra mig igen.
Dessutom känns det som om jag forcerar Jonathans självdestruktivitet. I mitt engelska original höll jag samtalet med den frånvarande brodern mycket tidigare och cuttandet senare. Det fanns mer att få ångest för, och det föll sig mer naturligt att Jonathan skulle reagera negativt på det. jag tror nästan jag ska flytta det till kapitel 8 istället.
En variant kan ju förstås vara att låta Jonathan fundera på att hoppa ner från balkongen istället. Det kan ge tecken på en destruktivitet i ren allmänhet, och inte bara kopplat till en överreaktion på besvikelse, och det ger mig möjligtvis mer att falla tillbaka senare i historien.
Jo, så blir det nog. Mycket lättare att komma in i också. Blir det uselt får jag väl ändra mig igen.
lördag 8 augusti 2009
Garderober, bildligt och bokstavligt
Det handlar om garderober, början av kapitel två.
Det var bara något med den där garderoben som gjorde att Jonathan ville vara i den hela tiden. Över huvudtaget hade han alltid tyckt om garderober. Han förlorade alltid kurragömma när han var liten, för att alla hans vänner fort lärde sig att han alltid gömde sig på samma ställe. Det fanns en trygghet i att ga de tre väggarna och en stängd dörr så nära omkring sig, och att veta att man var helt ensam och i fred.
När hans mamma dog spenderade han ofta tid i hennes garderob. Det var den enda delen av deras hem som fortfarande luktade som henne. Hemma, det sista hemmet han haft, där hade det funnits massor med stora garderober som han kunde krypa in i med flicklampa och en bok, eller med hörlurar i öronen och hög musik.
I den här lägenheten fanns det bara en riktigt bra garderob, och Jonathan hade dragit med sig kuddar dit in, och satt nu med ryggen mot väggen, Audioslave ur CD-spelaren och en tidning i knät.
En rejäl omdisposition krävs av de här meningarna, det märks mycket väl, men jag vill skapa känslan att Jonathan inte har ett riktigt hem, och därför hittar på dem där de finns tillgängliga, och kanske ge lite föraningar om Jonathans sexuella läggning (eftersom jag klargjort Sebs), genom att några stycken fram låta honom komma ut ur garderoben för att svara i telefonen eller nåt.
Det var bara något med den där garderoben som gjorde att Jonathan ville vara i den hela tiden. Över huvudtaget hade han alltid tyckt om garderober. Han förlorade alltid kurragömma när han var liten, för att alla hans vänner fort lärde sig att han alltid gömde sig på samma ställe. Det fanns en trygghet i att ga de tre väggarna och en stängd dörr så nära omkring sig, och att veta att man var helt ensam och i fred.
När hans mamma dog spenderade han ofta tid i hennes garderob. Det var den enda delen av deras hem som fortfarande luktade som henne. Hemma, det sista hemmet han haft, där hade det funnits massor med stora garderober som han kunde krypa in i med flicklampa och en bok, eller med hörlurar i öronen och hög musik.
I den här lägenheten fanns det bara en riktigt bra garderob, och Jonathan hade dragit med sig kuddar dit in, och satt nu med ryggen mot väggen, Audioslave ur CD-spelaren och en tidning i knät.
En rejäl omdisposition krävs av de här meningarna, det märks mycket väl, men jag vill skapa känslan att Jonathan inte har ett riktigt hem, och därför hittar på dem där de finns tillgängliga, och kanske ge lite föraningar om Jonathans sexuella läggning (eftersom jag klargjort Sebs), genom att några stycken fram låta honom komma ut ur garderoben för att svara i telefonen eller nåt.
Uttrycket "kär"
Det är svårt att använda uttrycket vara kär. Det låter alltid ganska löjligt, och det är särskilt svårt att skriva om det ska användas att bekriva nittonåriga pojkars känslor för artonåriga pojkar.
Tycka om, och gillar, känns mer naturligt att skriva, men de båda blir svagare, och jag vet inte alltid om det räcker.
Dessutom kan de blandas ihop med att tycka om sin mamma, sina vänner, och det är ju helt annat tyck-om, än det jag vill få fram att Seb har för J.
Tycka om, och gillar, känns mer naturligt att skriva, men de båda blir svagare, och jag vet inte alltid om det räcker.
Dessutom kan de blandas ihop med att tycka om sin mamma, sina vänner, och det är ju helt annat tyck-om, än det jag vill få fram att Seb har för J.
torsdag 6 augusti 2009
Vecka 33
Planeringen för vecka 33 ser ut som följer. Eftersom det bara är torsdag, och jag redan är klar med den här veckans, så tänkte jag börja med nästa veckas mål redan nu.
* Första utkast av kapitel 2
* Första bearbetning av kapitel 2
* Första utkast av kapitel 2
* Första bearbetning av kapitel 2
Smakprov av en obearbetad början
Det här är början av min bok "Hålla Handen". Den är långt från perfekt, och jag är inte helt nöjd med tonen på texten. De planerade ändringar är markerade med rött.
"Indian Spice... eller African Rooiboos?", tänkte Sebastian där han stod och försökte se upptagen ut, medan han såg genom hyllorna mot tidningarna. Butiken var välfylld för tillfället, och han hade svårt att få syn på det mörka håret mellan tepaketen, men när han flyttade lite på sig gick det bättre.
Ägaren till det mörka håret stod och bläddrade i någon tidning, och tog den med sig mot kassan. --här går det lite fort--
Seb fick bråttom och grep tag i första bästa tesort innan han skyndade sig fram till kassan. --upprepning av samma ord i slutet av meningen--Han var noga med att inte ställa sig i samma kö som den andre, för att det inte skulle verka misstänksamt--bättre med "se misstänksamt ut--. Han var numera expert på att inte låta folk märka att han följde efter dem.--sätt meningen någon annanstans-- Han fick betala sitt tepaket och lämnade butiken bara någon minut efter personen han förföljde.
Sebastian hade övat en gång, och följt efter sin mamma, då hon klivit ur en butik några meter framför honom. Det tog henne fem minuter att märka något och vända sig om, men Sebastian hade följt efter Jonathan Örn tillräckligt många gånger för att veta att risken var mycket liten att han skulle bli upptäckt. Jonathan gick som vanligt utan att riktigt se världen omkring sig, och Sebastian skulle inte kunna bli sedd om han så hjulade förbi honom.
och ja, jag är fullt medveten om att det verkar som om Seb är värsta stalker, men det uppklaras bättre längre fram.
"Indian Spice... eller African Rooiboos?", tänkte Sebastian där han stod och försökte se upptagen ut, medan han såg genom hyllorna mot tidningarna. Butiken var välfylld för tillfället, och han hade svårt att få syn på det mörka håret mellan tepaketen, men när han flyttade lite på sig gick det bättre.
Ägaren till det mörka håret stod och bläddrade i någon tidning, och tog den med sig mot kassan. --här går det lite fort--
Seb fick bråttom och grep tag i första bästa tesort innan han skyndade sig fram till kassan. --upprepning av samma ord i slutet av meningen--Han var noga med att inte ställa sig i samma kö som den andre, för att det inte skulle verka misstänksamt--bättre med "se misstänksamt ut--. Han var numera expert på att inte låta folk märka att han följde efter dem.--sätt meningen någon annanstans-- Han fick betala sitt tepaket och lämnade butiken bara någon minut efter personen han förföljde.
Sebastian hade övat en gång, och följt efter sin mamma, då hon klivit ur en butik några meter framför honom. Det tog henne fem minuter att märka något och vända sig om, men Sebastian hade följt efter Jonathan Örn tillräckligt många gånger för att veta att risken var mycket liten att han skulle bli upptäckt. Jonathan gick som vanligt utan att riktigt se världen omkring sig, och Sebastian skulle inte kunna bli sedd om han så hjulade förbi honom.
och ja, jag är fullt medveten om att det verkar som om Seb är värsta stalker, men det uppklaras bättre längre fram.
Bearbetning av kapitel 1, andra bearbetningen
Den andra bearbetningen av kapitel 1 är nu klar, det tog mycket mindre tid än jag trodde. Jag har nu hittat alla problemområden in texten, alla ställen som inte är skrivna bra, meningar som borde stå senare eller tidigare, och även markerat alla ställen som ska utvecklas, alla ställen där det ska in beskrivningar av personer och platser.
Det känns bra att arbeta på det här viset, jag tror det är ett sätt som jag kan fortsätta med, även i de senare kapitlen.
I och med detta, så har jag uppfyllt alla mål för den här veckan. Jippie!
Det känns bra att arbeta på det här viset, jag tror det är ett sätt som jag kan fortsätta med, även i de senare kapitlen.
I och med detta, så har jag uppfyllt alla mål för den här veckan. Jippie!
onsdag 5 augusti 2009
Jonathans brorsa
Min ena huvudperson, Jonathan, har en storebror. Brodern figurerar mest som ett spöke i berättelsen, han ringer då och då, kanske inte fler gången än två, och blir refererad till några gånger fler än så (rim rim rim :D). Jag döpte honom till Matthias. Den första gången jag skrev den här berättelsen, då jag skrev den på engelska som novell till skolan, då hette han Jacob, men nu tyckte jag att det blev lite löjligt med samma bokstav på namnen. Så nu heter han Matthias.
Jag gillar inte det namnet. Det får mig att tänka på Bröderna Lejonhjärta som jag inte är så förtjust i, och på en som gick i samma årskurs som mig på lågstadiet, och som tog en liten fotbollsmatch på gymnastiken på blodigaste allvar. Kul, eller hur? Men på sätt och vis kanske det hjälper mig att beskriva honom på rätt sätt. Jag gillar inte namnet, alltså borde jag kunna övertyga en läsarkrets att inte tycka om karaktären... hoppas jag.
Jag gillar inte det namnet. Det får mig att tänka på Bröderna Lejonhjärta som jag inte är så förtjust i, och på en som gick i samma årskurs som mig på lågstadiet, och som tog en liten fotbollsmatch på gymnastiken på blodigaste allvar. Kul, eller hur? Men på sätt och vis kanske det hjälper mig att beskriva honom på rätt sätt. Jag gillar inte namnet, alltså borde jag kunna övertyga en läsarkrets att inte tycka om karaktären... hoppas jag.
Bearbetning av kapitel 1
Min första bearbetning av det första kapitlet är klar. Första gången jag skrev det för hand var det med bläckpenna, och tolv sidor långt, och den här gången (där det inte finns fullt av överstrukna partier), skrev jag med gelpenna, och det blev bara åtta sidor långt. Hm? Jag skriver visserligen med mindre text med gelpenna, men ändå!
En andra bearbetning tänker jag börja med redan imorgon, då jag planerar ge texten en mer genomgående kritik, och rödpennan ska självklart fram. En text är inte bra förrän den skrivits om minst fem gånger.
En andra bearbetning tänker jag börja med redan imorgon, då jag planerar ge texten en mer genomgående kritik, och rödpennan ska självklart fram. En text är inte bra förrän den skrivits om minst fem gånger.
Ny planering
Skrivit klart en ny planering. Den nya är lite hårdare, men också lättare att följa, och jag tror den därför är bättre än den gamla.
Vecka 32
Ny vecka (i alla fall var det det i måndags), och därmed nytt steg i planeringen.
Veckans mål är följande:
* Skriva klart första utkastet av första kapitlet som skulle varit färdigt vecka 30. Klart!
* Strukturera upp kapitel två, som skulle varit färdigt vecka 31. Klart!
* Strukturera upp kapitel tre, veckans. Klart!
* Första bearbetning av Kapitel 1, veckans
* Andra bearbetning av Kapitel 1, veckans.
* Ny planering, eftersom kapitlen blev annorlunda, veckans. Klart!
Veckans mål är följande:
* Skriva klart första utkastet av första kapitlet som skulle varit färdigt vecka 30. Klart!
* Strukturera upp kapitel två, som skulle varit färdigt vecka 31. Klart!
* Strukturera upp kapitel tre, veckans. Klart!
* Första bearbetning av Kapitel 1, veckans
* Andra bearbetning av Kapitel 1, veckans.
* Ny planering, eftersom kapitlen blev annorlunda, veckans. Klart!
Strukturering av kapitel två och tre
Den här veckan ligger struktureringar på planeringen, och ett problem gick omedelbart upp för mig, så snart jag hade börjat.
De är för korta. De senare kapitlen kommer vara väldigt långa, medan dessa två blir oerhört korta. till och med kapitel ett är ganska kort, och antagligen blir det samma sak med kapitel fyra. Alltså har jag ett problem, och det är att jag redan nu måste göra om hela min disposition, och därmed min planering, för att göra plats åt de fyra första kapitlens förvandling till två, eller åtminstone tre kapitel.
I alla fall så är jag även här ganska nöjd med vad som händer i historien, jag tror att det funkar, och det kommer bli väldigt roligt att skriva även dessa kapitel. Förhoppningsvis blir det bra i slutänden också.
De är för korta. De senare kapitlen kommer vara väldigt långa, medan dessa två blir oerhört korta. till och med kapitel ett är ganska kort, och antagligen blir det samma sak med kapitel fyra. Alltså har jag ett problem, och det är att jag redan nu måste göra om hela min disposition, och därmed min planering, för att göra plats åt de fyra första kapitlens förvandling till två, eller åtminstone tre kapitel.
I alla fall så är jag även här ganska nöjd med vad som händer i historien, jag tror att det funkar, och det kommer bli väldigt roligt att skriva även dessa kapitel. Förhoppningsvis blir det bra i slutänden också.
Utkastet till kapitel 1 står klart
Jippie, Jippie, Jippie!
Bara två veckor efter planeringen, och det krävdes sex sidors handskrivet jobb igår eftermiddag och kväll, men det första kapitlets första utkast är klart. Överlag, händelsemässigt, är jag nöjd. Allt som jag ville skulle hända, hände. Jag tror jag fick sagt vad jag ville om min ena huvudperson, Sebastian, och tillräckligt hintat om min andra huvudperson, Jonathan, att man skulle vilja läsa kapitel två. Tonmässigt är jag däremot inte riktigt nöjd. Det är svårt att börja på nytt, och den här historien har jag ju börjat om på minst tio gånger innan jag hittade något som överhuvudtaget inte fick mig att kräkas. Om jag själv spyr på vad jag skrivit, så är ju chanserna inte särskilt goda att någon annan skulle vilja vara intresserad av det.
Totalt blev det tolv sidor för hand, skrivet med bläck på sådant där inte riktigt blekt papper som jag bara älskar. Det blir så... mjukt på något sätt, att skriva på.
Nästa steg i hanteringen av det första kapitlet är att bearbeta en gång genom att skriva rent, och att bearbeta en gång till för att hitta alla de miljoner ställen som jag redan nu kommer vilja skriva om/utveckla/ta bort.
/ Sofia
Bara två veckor efter planeringen, och det krävdes sex sidors handskrivet jobb igår eftermiddag och kväll, men det första kapitlets första utkast är klart. Överlag, händelsemässigt, är jag nöjd. Allt som jag ville skulle hända, hände. Jag tror jag fick sagt vad jag ville om min ena huvudperson, Sebastian, och tillräckligt hintat om min andra huvudperson, Jonathan, att man skulle vilja läsa kapitel två. Tonmässigt är jag däremot inte riktigt nöjd. Det är svårt att börja på nytt, och den här historien har jag ju börjat om på minst tio gånger innan jag hittade något som överhuvudtaget inte fick mig att kräkas. Om jag själv spyr på vad jag skrivit, så är ju chanserna inte särskilt goda att någon annan skulle vilja vara intresserad av det.
Totalt blev det tolv sidor för hand, skrivet med bläck på sådant där inte riktigt blekt papper som jag bara älskar. Det blir så... mjukt på något sätt, att skriva på.
Nästa steg i hanteringen av det första kapitlet är att bearbeta en gång genom att skriva rent, och att bearbeta en gång till för att hitta alla de miljoner ställen som jag redan nu kommer vilja skriva om/utveckla/ta bort.
/ Sofia
Sofia skriver
Det här är min blogg, om skapandet av min bok, vars arbetstitel är Hålla Handen. Det blir lite smakprov, men mest om arbetet bakom. Förhoppningsvis kommer min bok att kunna bli publicerad när den är klar, så att någon annan kan läsa den också. Alla kommentarer tas gladeligen emot, men allt spam kommer raderas och tas bort utan svar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
