Smakprov av Kapitel 2

Det här är mot slutet av det andra kapitlet, där min ena huvudperson är djupt besviken över att bli övergiven för hundrafemtioelfte gången av sin brorsa. Planerade ändringar är markerade med *

Utsikten var vanligtvis jättebra, men det hade varit dåligt väder hela veckan och det var fortfarande grått och mulet, så man såg inte riktigt lika långt idag*. Man såg skolan och det knöt sig i magen på honom. Det var torsdag, så det innebar en hel dag på det där stället, innan helgen.
Han tittade bort och råkade rikta blicken neråt.
Det var långt ner. Jonathan hade aldrig tänkt på hur långt det var. Det var sten därnere, berggrund antog han, i några sluttande meter mellan huset och en väl-trafikerad gata. Det var verkligen långt ner. Han undrade hur det skulle kännas att falla från en sådan höjd. Som att flyga kanske. Flyga som en fågel som tappat vingarna*. Eller så skulle det bara kännas som att falla tills man krossades mot berget därunder. eller överlevde, och rullade ner på vägen och blev påkörd istället*. Det fanns så många sätt man kunde gå sönder på, och det var bara att kliva av balkongen.
Utan att riktigt tänka på det gick Jonathan upp på en av balkongstolarna och grep tag i räcket. Han lutade sig ut för att se ännu bättre. Det var väldigt långt ner. Det enda han behövde göra var att slänga det ena benet över räcket och släppa taget. Det skulle gå så fort. Några sekunders total frihet, och sedan inget mer.
Han skulle slippa den där skolan och de där människorna som fanns där, och han skulle slippa känna sig onödig och oälskad, och Matthias skulle slippa känna sig skyldig över att han helst ville slippa Jonathan helt och hållet*. Hur länge skulle det ta, innan någon hittade honom? Speciellt om han siktade på att landa bakom buskarna där, då skulle han inte synas från vägen.
Det skulle vara så lätt. Inget skulle vara så enkelt som att dö.
Men nej, sa en bestämd röst inom honom. Han skulle sluta tänka så där. Det skulle inte bli likadant i den här stan. Han kastade en sista blick neråt - för en sekund blev marken ett stort svart hål som hotade att svälja honom hel - och klev ner.